Arbetare och personer utan större tillgångar uppmuntrades att skaffa en bostad i form av ett egnahem. Boendet kunde även fungera som inkomstkälla genom jordbruk och kallades då småjordbruksegnahem.

Kring förra sekelskiftet uppfördes många villa- och trädgårdsstäder i utkanten av landets större orter. Villan var en ny form för åretruntboende och hade tidigare endast använts för sommarboende. I de nya områdena bodde bättre bemedlade som önskat sig bort från städernas ohälsa men som ändå behövde nå arbetsplatserna på ett enkelt sätt. Bostäderna uppfördes i anslutning till järnväg för snabb kommunikation och gärna intill en sjö. Markområden köptes upp av olika företag som sedan sålde uppstyckade tomter vidare. Exempel på områden av denna typ är Saltsjöbaden (1891) och Lidingö villastad (1906).

Husen var vanligtvis arkitektritade och anpassade efter byggherrens önskemål. Under 1900-talets första decennier var jugend och nationalromantik de rådande stilarna, vilket avspeglas i villorna. Nämnda stilar kunde ofta blandas en aning. De individuellt utformade husen blev mönsterbildande och senare utformades typvillor och kataloger med husritningar producerades. Villaområden för arbetare uppfördes också i närheten av existerande kommunikationer och arbetsplatser. Sundbyberg, landets första förort med villabebyggelse, började anläggas för arbetare 1887.

Begreppet egnahem är förknippat med folkhemstanken och den starka viljan att komma bort från hyreskasernernas smuts och slum. Förespråkare såg även en nytta i att arbetare fick egna hus att rå om familjen i. Det skulle förhoppningsvis förmå dem att lägga pengarna på hemmet istället för på andra, mindre samhällsnyttiga saker. Dessutom hoppades man att de mindre bemedlade på detta vis skulle uppleva sig mer som en del av den borgerliga världen och inte lika lätt göra uppror mot densamma. Det fanns även krafter som ville motverka utvandringen till Amerika och staten såg här en möjlighet att behålla arbetskraften inom landet. Från konservativa och frikyrkliga håll ansåg man att egnahemmen skulle ges som belöning till skötsamma personer. För de boende fanns det regler att följa. Det kunde gälla fast anställning för de båda vuxna, nykterhet och skötsamhet samt att personerna var ostraffade. En variant av egnahem var tjänstemannavillan, vilken uppfördes åt familjen snarare än av familjen.

Egnahemslån
Några år in på 1900-talet blev det möjligt för arbetare att få egnahemslån och hela samhällen med småhus växte fram. De fick placeras intill städerna, på icke stadsplanelagt område. Dock krävde låneformen en hög kontantinsats och 1927 startades Småstugebyrån, vilken gav möjlighet att genom eget arbete minska kostnaderna för det egna hemmet. Rörelsen växte i omfattning på 1920-talet och under 1930-talet uppfördes egnahemsområden, delfinansierade av stat och kommun, i större skala över landet. Begreppet egnahem betecknade inledningsvis en mindre hustyp för den mindre bemedlade familjen som i trädgården kunde odla frukt och bär för husbehov. Tanken var att de boende själva skulle äga den mark som huset stod på, något som ofta tog lång tid att uppnå på grund av dryga lån.

Småstugor och självbyggare
Under andra världskriget rådde brist på en mängd saker, däribland byggmaterial, vilket gjorde att man återgick till det traditionella materialet trä. När kriget tog slut kom villabyggandet igång på allvar och det sågs närmast som en rättighet för svensken att oavsett samhällsklass få bo i ett eget hus. Folkhemmet planerades och de funktionalistiska småhusen anpassades och blev folkliga. Bland annat byttes de stiltypiska flacka taken ut mot sadeltak som bättre passar våra emellanåt snötyngda breddgrader. Samtidigt var framtidstron stark och man började tillverka standardiserade byggnadsdetaljer såsom dörrar och fönster. Köken uppfördes efter bestämda mått som man kommit fram till efter noggranna undersökningar av kvinnans arbete vid matlagning. En vanlig bostadstyp under 1930- och 1940-talen var småstugan, vanligen en rektangulär mindre villa om tre rum och kök i ett plan med hel källare. Intill entrén fanns vädringsfönster från WC-utrymmet och badkaret placerades i källaren.

Småstugebyrån verkade för att arbetare själva skulle kunna uppföra sitt hus. Kontantinsats var inte nödvändig, istället gjordes byggarbetet av familjerna själva och ett långsiktigt lån lades upp. Bräcke var byråns första område i Göteborg och de 227 tomterna bebyggdes mellan 1934 och 1939. Småstugebyrån, som ritat husen, köpte in material och bistod med anvisningar. De hade även ett kontor med en instruktör på plats. Självbyggarna var ofta kroppsarbetare till yrket och uppförde husen på sin fritid, med hjälp av familjen. Liknande områden finns i bland annat Utby och Fräntorp.